Annons:
ToppBlogg.se Lägg till din blogg
visa alla Allmänt Bil/MC Data/IT Ekonomi & Finans Film/Tv Filosofi/Religion Fotobloggar Företagsbloggar Hem & Inredning Humor Hälsa Kultur Litteratur Marknadsföring Mat Miljö Mode & kläder Musik Nöjen Personligt Politik Resor Sex & Samlevnad Shopping Spel & Dobbel Sport Teknik Lägg till blogg logga in & ändra blogg Om ToppBlogg.se / faq Kontakta oss

Min Sanning

Om kampen om ett liv bakom låsta dörrar.


Homepage » Besök Min Sanning

Inlägg i Min Sanning

Längtan
Idag känner jag längtan.Det känns så konstigt. Är det tillåtet?Det är en sådan ovanlig känsla. Det var så väldigt längesedan jag längatde efter något.Men nu, denna tidiga lördagsmorgon så är det något därinne som jag tror kan definieras som längtan.Jag vaknade sådär tidigt som jag alltid gör numera, vid 05.00 -tiden. Jag är ju 20 år nu, så tonårsgenerna som gjorde att man sov till 15.00- tiden på eftermiddagen har kanske växt bort på några veckor...?Men iallafall, när jag slog upp ögonen och blickade ut genom fönstret och såg att dagen började gry utanför, så var inte det första jag gjorde att dra en suck.Utan jag svängde benen över sängkanten och satte mina bara fötter på det kalla golvet.Den där känslan över att allt är så övermäktigt och bara att tänka på hur man ska hantera de närmsta timmarna gör en håglös, den känslan infann sig inte.Nej, istället kände jag något annat därinnuti.Något... Varmt... Mjukt... Det kändes inte kantigt och stickigt, utan runt och mjukt.Längtan.Jag tror inte att jag längtar efter något speciellt egentligen. Kanske bara efter en förändring.Än så länge vågar jag inte hoppas, men jag vill så innerligt tro att det ska ske.

Kom tillbaks...
Som jag skrev igår:Varför blir det inte lättare?Kanske är det för att tiden hinner ifatt...Var gång jag tänker på min älskade Louise, då bryter tårarna fram genom den lilla vrån. Jag har inte kunnat gråta innan. Nu gråter jag all gråt som inte gråtits innan.Imorse satt jag inloggad på min hotmail och blicken fastnade då på alla meddelanden i inkorgen med avsändareLouise JohanssonJag grät hysteriskt när jag läste igenom dem, ett efter ett.Flera hundra stycken mail från henne läste jag och smärtan högg som tusentals knivar i hjärtat.Vi skrev till varandra så glatt och flamsigt ibland. Jag ville så gärne le när jag läste mailen som var fyllda av så mycket glädje och kärlek, men jag kunde inte.Jag läste mail som innehöll så mycket svart från bådas sida, men ändå var det inte nattsvart, för det var alltid någon av oss som peppade upp den andra.Kom tillbaks, jag ber dig kom tillbaks.Det finns så mycket som jag aldrig hann säga., så mycket som vi två aldrig hann göra.Kom tillbaks, jag ber dig kom tillbaks.Du sa du skulle finnas hela mitt liv, men mitt liv har ju nästan bara börjat.Jag längtar efter dig utan kontroll.Du tröstade som ingen annan tröstat.Det enda jag kan göra nu är minnas....Här kommer ett videoklipp som Lussan filmade med sin mobil från vår "rymning" när vi rymde upp till Kiruna i maj.Här sitter vi nu på centalen i Stockholm, på väg hem.För dem som inte vet så var Louise synskadad, däran hennes blick. Jag har nämligen fått kommentarer om varför Louises ögon ser så "konstiga" ut.Detta klippet spelade hon in för hon (eftersom hon ju var synskadad) hade plötsligt mitt på stockholms central hittat sitt gamla färdtjänstskort i sitt näsdukspaket... Oj, vad vi skrattade....!Jag kan faktiskt le när jag tittar på detta klippet. Men jag ler genom tårarna.OBS: Klippet är i ett format som gör att det kanske tar lite lång tid att ladda.

Vid graven
Jag var hos Louise idag.Eller... Nej, jag var inte hos Louise, för Louise är inte där. Hon är inte där, utan hon är med mig. Hela tiden.Min fina, älskade lilla tjej.Jag ska väl istället säga att jag var vid hennes grav.Det är jättefint där. Tyvärr har gravstenen fortfarande inte kommit, så stålkorset står fortfarande kvar. Men jag har klistrat på klistermärken med katter på korset.De har iallafall sått gräs på graven där nu, så förhoppningsvis växer det snabbt.Det ser så sorgligt ut när det är jord fortfarande framför graven. Påminnelsen blir ännu mer intensiv då. Om det på något vis är möjligt att den kan bli mer påtagligt än det redan är...?Jag tror inte det går enda vaken sekund som jag inte tänker på min älskade "pys". Kanske inte sekund, men jag kan helt ärligt säga att det inte går en minut utan att hon dyker upp i mina tankar.Antingen för att varenda sak jag gör påminner om henne eller är det för att jag hela tiden känner hennes närvaro.Jag var hur som helst vid graven idag.Jag la dit en vit sten med ett ingraverat rött hjärta och guldig text där det stod:Bästa vänVarför blir det inte lättare?Varför blir det inte ens något litet uns lättare?Bara lite?Nej.Det blir bara svårare och svårare för var dag som går.Mitt älskade hjärta, vad jag saknar dig.Vad ont det gör.

Ännu en ny layout.
Jag har än en gång ändrat layouten på min blogg.Blev inte fullt nöjd med den förra.Men nu är jag mycket nöjd. :)Ni läsare tyckte enligt undersökningen om min förra design:68% stycken tyckte den var fin, medan 15% inte tyckte att den passade för det ämne som bloggen handlade om. Och det var väl det jag också höll med om.67% tyckte dock att den nya designen var bättre, men 21% tyckte bättre om den gamla. 9% ville se en ny och där även jag.Så jag har nu suttit hela morgonen och fixat med dessa nedrans html- koderna, för att få den att se ut något sånär....Men jag är nöjd nu iallafall. Vad tycker ni?Jag återkommer med ett mer innehållsrikt inlägg senare under dagen tror jag.

Kaos
Ungefär såhär känner jag mig just nu.Väldigt, väldigt förvirrad.Nej... Så mycket mer än bara förvirrad. I huvudet är det kaos. Ja, rent av i hela kroppen lever kaoset.Det gör mig yr, spyfärdig och framkallar kramper.Det blir minnesluckor, dimsyn och aggressionsutbrott.Jag tappar fotfästet, förlorar kontrollen och mister greppet om vad som egentligen... är.Men framför allt är jag så rädd.Så fruktansvärt rädd. Men jag klandar mig själv för att jag reagerar så här. Jag borde ju vara glad! Jag borde ju vara överlycklig. Det är ju detta som jag bett om i flera veckor. Det är ju detta jag själv lagt upp önskemål om att jag velat. Det är ju så här jag vill att min nutida aktuella behandling ska se ut.Jag ska nu få ett team runt mig på avdelningen som ska arbeta extra kring mig. Vi ska framför allt jobba på att vara ute. Att få komma ut varje dag och inte bara sitta här inne på avdelningen hela dagarna. När jag träffade "Högsta Hönset" i eftermiddags och han berättade det här för mig. Hur kom det då sig att jag reagerade så här. Jag borde ju bli glad!Varför reagerar jag då med att först stelna till med tårfyllda ögon, andningen går upp till hyperventilering och ögonen svämmar över.Men "Högsta Hönset" får ner mig till lugn känsla igen och vi pratar vidare. Men kvällen fortsätter med att jag går bärsarkargång på avdelningen.Slår personal, sparkar, skriker, bits. Kastar möbler, välter fikavagnen, kastar matbordet över halva matsalen. Larmet tjuter genom avdelningen.Jag blir tillslut inburen på rummet och lagd i sängen.Där tar minnet slut.Jag vaknar sedan, jag antar att jag somnade. Jag är själv i rummet och har en filt över mig.Jag minns inte hur länge jag låg där, vad som hände.Vad sa jag?Skrek jag något till någon?Gjorde jag illa någon? Mig själv?Jag sätter mig förvirrad upp i sängen och tittar på händerna och armarna. Nej, inga färska sår. Omtöcknad reser jag mig upp och går ut i korridoren för att hämta kaffe. På vägen genom korridoren till matsalen möter jag några av personalen. Den första personal jag möter vågar jag inte möta dess blick.Den andra tittar jag försiktigt upp och möts av en kall, isande blick. En blick innehållande en stor mängd förakt.Tredje personalen som går förbi möter min blick på avstånd, men när jag närmar mig slår hon ner blicken direkt och vänder ansiktet åt andra hållet.Med röda blossande kinder går jag med kaffekoppen av plast tillbaka till mitt rum genom korridoren. Nu är den helt folktom.Det är helt tyst och det enda jag hör av ljudet av mina steg. Stegen fyllda av skam. Anledningen till att jag reager så här TROR jag att jag har svaret på.Rädd.Innan har min enda tanke varit döden.Det var det enda jag visste. Att jag skulle ta mitt liv. Jag visste inte när, men jag visste hur. Och jag visste ATT.Men nu, nu måste jag våga ta blicken från den punkten. Ta blicken från döden ett tag.Nu är inte döden min enda utväg. Visst är det fortfarande ett ganska stort alternativ, men inte det enda alternativet, som det var innan.Och det gör mig så rädd.Att tänka tanken att; Jag kanske fortfarande lever om ett år.Den tanken har varit omöjlig för mig att tänka förut. Men nu måste jag våga tänka så. I alla fall våga snudda vid tanken.Och det är så skrämmande.

Aldrig bli stor
Så lilla vän, nu är det dags för ett snack.Om ditt framtida liv, det är dags att bestämma sig nu!Vad vill du bli?Vad vill du göra?Din skyddande tillvaro har nått sitt slut.Vill du bli forskare eller stjärna på en scen?Det kan jag ej rekommendera, det blir nog för svårt.Din hjärna är för klen och din röst är för dålig.Sen måste du tänka på ekonomin.Föda fina små barn och uppfostra dem väl.Ge nästa generation en chans.Men…Vad är det du säger, kära vän?Vill du aldrig bli stor?

Firat 20-årsdagen
Idag var jag hemma och firade min 20-årsdag.Jag fyllde inte idag, utan den 11:e augusti. Men eftersom just det datumet var så känsligt för att det även var Louises födelsedag också, så valde jag att inte fira min födelsedag den dagen. Därför firade jag idag.Jag vaknade imorse. Kände mig en aning låg i humöret. Den där kraftlösheten och känslan av att vara så matt fanns där så tydlig och jag hade egentligen ingen större lust till att åka hem idag. Men jag tog mig i alla fall i kragen. Steg upp ur sängen och tog på mig finkläderna. En personal gjorde inbakade flätor i håret på mig och jag satte en rosa blomma i håret, fint matchande till den rosa klänningen.Sminkväskan med snobben på åkte fram och resultatet blev såhär:Konstigt nog så blir man på något sätt en aning piggare när man fixar iordning sig lite.Två personal skjutsade hem mig och väl där hemma blev måendet helt plötsligt väldigt behagligt.Kära lilla mormor var en av gästerna bland annat.Och min älskade mamma.Är vi lika?Gästerna fikade på tårta, kakor och bullar. Själv drack jag kaffe och ät björnbär.Sedan blev det dags att öppna paket! :) Behöver jag säga att jag tycker om Hello Kitty? :)Och sedan fick jag en väldigt hög summa med pengar så att jag äntligen kan köpa mig en ny kamera som jag längtat så länge efter!Tack allihopa!!!!'Och eftersom man bor på landet, så blir det till att ta av sig city-skorna och på med gummistövlarna när man ska trampa runt i hästhagen. :)Äntligen fick jag träffa lilla hästapållen!Lilla Tule!

Louises fall tas upp i media
Nu har det blivit en stor uppståndelse i media efter Louises bortgång. Det har tagits upp på tv4 nyheterna, i tidningen och på radion.Anledningen till detta är att det är så viktigt att få fram att det som hänt är till stor del ett enormt misstag av psykiatrin.Louise ville inte dö. Hon ville ha hjälp.En hjälp hon aldrig fick. I alla fall inte den hjälp hon behövde.Här nedanför följer den text som stod på Sveriges Radios hemsida, där Louises Gode man (som det kallas, alltså hennes slags assistent eller hur man ska beskriva det) blev intervjuad. Radion har klippt intervjun så den är bara 3 minuter lång. Men där får man i alla fall en ganska stor inblick i hur avdelningen Wiljan (där både Louise och jag var inlagda) behandlade sina patienter. Hur de flesta personal hade ett engagemang lika med noll.Tyvärr har media (som vanligt…) vinklat saker och ting fel. Louise tog inte sitt liv som det står att hon gjorde här i texten och även i ljudklippet. Det hela var en självskadehandling som gick fel.Här följer texten:Kritik mot behandlingshem då kvinna dogNu riktas kritik mot behandlingshemmet i Karlskrona där en 20-årig kvinna tog livet av sig i somras då hon var under tvångsvård där.Kritiken kommer från Bengt Jonsson som var god man åt kvinnan. Han menar bland annat att personalen hjälpt henne få tag på påsarna hon tog livet av sig med.Skulle inte lämnas ensamSöndagen den 7 juni träffade Bengt Jonsson kvinnan en kort stund och när han lämnade henne på Viljan bad han personalen att inte lämna henne ensam. Ändå gick hon själv till sitt rum efter maten. Inte förrän en stund senare gick personalen efter henne.– Dom hittade henne livlös på golvet och hon hade tagit en plastpåse över huvudet och dragit åt. det här hade hänt vid ett antal tillfällen, enbart på Wiljan inte på något annat behandlingsställe. Och för mig kan jag inte förstå att hon fick ha plastpåsar liggande på sitt rum! Vi hittade tjugo stycken som personalen själv hade varit med henne och inhandlat, berättar Bengt Jonsson.Kvinnan avled sedan den 11 juni efter sviterna av kvävningen med plastpåsen.Enligt Bengt Jonsson hade kvinnans läkare skrivit i hennes journal att hon inte fick lämnas ensam eftersom hon stundtals mådde väldigt dåligt och eftersom hon många gånger tidigare hade försökt ta sitt liv. Men flera gånger lämnades hon ensam i alla fall.Har anmält falletBengt Jonsson har anmält de som jobbade på behandlingshemmet denna söndag till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.Han har också fört fram sin kritik mot personalen och sjukhusledningen i en bilaga till den Lex Maria-anmälan som sjukhuset gjort till socialstyrelsen.Psykiatriförvaltningens ledning som inte vill säga någonting om ärendet. De vill vänta tills socialstyrelsens utredning är klar.Här länkar jag till sidan där ljudklippet finns där Bengt berättar om fallet.http://www.sr.se/cgi-bin/blekinge/program/index.asp?programid=714.(Går inte länken att klicka på, så klistra in den i adressfältet)Ni får scrolla neråt en bit tills ni ser rubriken i tjock textKritik mot behandlingshem då kvinna dogDär får ni scrolla er igenom den artikeln, det är samma text som jag klistrat in här ovan.Sedan finns intervjun man kan lyssna på. Klicka bara på textenBengt Jonsson, god manSå kommer ni till intervjun som är på 3 minuter.Efter att ha lyssnat på det blir man faktiskt lite kall inombord när man vet att detta behandlingshem fortfarande drivs.Att det fortfarande finns unga tjejer och killar som mår dåligt och läggs in där.Jag tycker synd om dem.

Fri som fågeln
Att se sanningen i vitögat, det är så läskigt.Så läskigt och skrämmande att jag fortfarande ryggar tillbaka när jag närmar mig en aning att göra det.Louise är död. Ordet död känns så hårt att säga om henne, men det är ju faktiskt det hon är. Men jag tycker ändock inte om det.Hon är borta.Det är bättre. Fri som fågeln.Även om det inte var ett medvetet val som Louise gjorde.Louise valde inte döden avsiktligt. Det blev bara en konsekvens av ett handlande. En konsekvens av ett rop på hjälp som hon aldrig fick.En konsekvens av en utsträckt hand som ingen tog.Det hela var så onödigt.Det är det som är så bittert. Onödigt.Hade dem bara lyssnat på henne, tagit henne på allvar, då kanske hon fortfarande hade funnits med oss idag.Medan jag skriver detta brusar jag upp mer och mer. Jag är så arg!Jag minns det där samtalet vi hade med läkaren, jag och Louise.Det var på fredagen den 5 juni 2009. Jag mötte Louise i korridoren på avdelningen väldigt upprörd. Jag kunde inte få orden ur henne vad som var fel för hon var så uppjagad, så jag satte henne ner på golvet och tryckte hennes händer varannan gång. Tillslut började hon trycka tillbaka, vilket var ett tecken på att hon hörde mig.Då berättade hon att läkaren hade satt ut hennes övervakningsgrad som hon hade haft. Jag blev orolig, för jag visste att L var i en svacka då hon mådde väldigt dåligt. Jag drog henne i handen och gick med henne in till samtalsrummet där läkaren satt. Arg som ett bi satte jag mig på en stol framför läkaren och sa:”Du säger att L ska be om hjälp när hon mår dåligt. Nu sitter hon ju här mitt framför dig och säger rakt ut att hon är så impulsiv att hon är rädd för sig själv. Att hon inte litar på sig själv för fem öre, att hon inte vet vad hon kan hitta på att göra mot sig själv nästa minut. Hon säger självmant att hon vill ha en övervakningsgrad åtminstone över helgen tills hon har blivit något mer stabil. Herregud, ge henne den hjälpen hon ber om, ge henne den trygghet hon ropar efter!”Läkaren: ”Vi i personalgruppen anser att en övervakningsgrad bara triggar L till att hitta på fler rackartyg. Så jag tänker inte sätta någon övervakning på henne. Vi gör en ny bedömning på måndag.”Så sa läkaren. Och så händer det hemska på söndagen…Hur kan man fortsätta att vara människa efter att ha tagit ett sådant beslut?Jag har fortfarande den läkaren som ansvarig läkare.Är det konstigt att jag än idag fortfarande inte ser honom i ögonen?

Förtjänar jag min ensamhet?
En människa orkar inte kämpa hur länge som helst.Så länge som jag kämpat. Så länge jag slagits och stångat mig blodig, utan att egentligen inte få någonting tillbaka.Utan att det egentligen leder någon vart.Jag betvivlar att det fortfarande finns något hopp.Alla motiverande ord, alla peppande fraser, dem är alla så bleka och har tappat sin betydelse.Det är bara tomma ord.Jag sitter mestadels av dagarna här på rummet, knapprandes på datorn. Eller så är jag förlorad i musiken.Förtjänar jag min ensamhet?Kanske.Allt gör så ont. Smärta av högsta grad.Ingen vet, ingen ser.På dagarna, tänker jag, grubblar och funderar.Det är nog ett av dem felen jag gör. Jag tänker för mycket.Jag ska nog egentligen bara vara. Bara göra. Bara handla utefter situationen när den uppstår.På nätterna ligger jag vaken. Tänker, grubblar och funderar.Tänker på allt som varit, allt som är, allt som komma skall.Vad som ska hända när jag vaknar. Hur nästa dag ska se ut.Ska jag göra det nästa dag?Ska jag avsluta det hela imorgon?Jag väger fram och tillbaka i huvudet där jag ligger på sängen på kvällen innan jag somnar.Och eftersom jag alltid skriver här dagen efter, så kommer jag fram till det beslutet attJag väntar en dag till…Denna dagen också…Jag står ut ännu en dag…Jag skjuter upp det helt enkelt. En dag till, en dag till…Men hur länge kommer jag göra så?Hur länge kommer jag att skjuta upp det?Dagligen funderar jag på utvägen. Jag försöker hitta lösningar, gör planer, hittar kryphål.Och jag lyckas.En dag kan förflyta inom loppet av en timme, eftersom det enda jag tänkt på den dagen är min utväg.Sakta börjar en plan ta form därinne i tankarna.Men därinne ligger den vilandes. I tankarna. Tills vidare.Jag är krossad.Jag har totalt förlorat mig själv där bakom mig någonstans….Jag försöker skratta, kanske kan man börja tro på sina egna lögner tillslut?Jag tittar upp mot himmelen, kanske finns den enda lyckan där? Jag vill så gärna träffa dig, Louise.

-Det känns som igår, då vi levde i samma korridor-
Det här handlar om kärleken till digTomheten du lämnade som finns här inom mig.Det känns som om det var nyss, som om det var igårDå vi levde i samma korridorDet enda jag tänkte på och tänker på änÄr hur gärna jag vill ha dig tillbaka hos mig igenMen det finns vissa drömmar som man inte kan nåSamtidigt som det finns tusen känslor som jag inte kan förståDet var bara inför dig jag kunde vara den jag ärKunde vara mig själv utan några besvärJag såg in i dina ögon, kristaller så klaraStunderna med dig var så underbaraJag minns allt som jag hört och allt som du sagtDu är den bästa vännen jag någonsin har haftJag kommer ihåg känslan av vår kärlek som så intensivt brannOch ska för alltid minnas den tid som vi fick dela med varannDansar loss till Cotton- Eye Joe! Louise råkade filma på sidan...När jag ser denna video så ekar Louises skratt genom hela mig. Detta klippet gör så ont, så ont att se på.Det är så smärtsamt, men jag är inte rädd för smärtan.Detta är den riktiga Louise. Min fina, fina tjej.En glad, livfull, energisk tjej full med bus och fnitter.Min lilla pys.Ha ljudet påHennes skratt...Mitt i allt det svarta var hon en sådan kämpe.Så ofta var hon så glad när vi var med varann.Tillsammans lärde vi oss att lycka faktiskt existerade.Jag vet att du inte ville dö, Louise. Jag vet det.


Annons:

Vill du tjäna pengar på din blogg?

Vet du om att du kan tjäna pengar på ditt bloggande? Genom att publicera annonser från olika affiliatenätverk på din blogg får du provision på den försäljning som dina besökare genererar. Du väljer själv vilka företag och produkter du vill marknadsföra men en enkel tumregel är att hålla sig till sådant som intresserar just dina besökare.

Nedan listar vi olika affiliatenätverk som vi rekommenderar. Besök dem alla och registrera ett konto som "Publisher / Annonsör". Därefter kan du välja och vraka mellan olika program som du vill marknadsföra. Kontakta oss gärna om du har några frågor så ska vi försöka hjälpa dig framåt. Lycka till!


Registrera konto på AdTraction - Har många bra annonsprogram för t.ex. hälsa, skönhet, parfym, smink m.m.